DIKTER AV JAVIER SOLOGUREN (Lima, Perú, 1921-2004) i svensk tolkning av HANS BERGQVIST

Vad ska jag med himlen till
månen på himlen
månsken på vågorna
vågorna på havet
havet i mitt hjärta
om det finns ett annat liv långt bort
som inte stänger in mitt hjärta
andra vågor på detta hav
annat månsken på dessa vågor
en annan måne på denna himmel
och en annan himmel.


(ur Otoño, endechas, 1951-1956)


TIMGLAS

1

Det tomma pappersarket
bokstaven och
pulsen.

2

Vintern är en fågel
Som glömt att flyga.

3

Skärsliparen med sin slipade
ton
i den lugna morgonen
och den soliga gatan.

4

En skugga skymmer
en annan skugga
En blomma
gör sig fri
(och vattnet
väntar).


(ur La gruta de la sirena, 1961-1966)



¡Ah de la vida!
Quevedo

svalor
ni har gett er av
och plöjer den mörka luften
i mitt bröst

[saudade]



över en tråd
med min rädsla
vandrar
min människotyngd
utan att veta var
tråden ska brista
(och himlen blå
solen mina vackra
barn skrattar
boken öppen
min hustru nära
de kära vanorna)
över tråden
vandrar jag

[tråden]



jag ser hunden i huset
och från dem
når mig bara mumlet
som en snyftning

[frånvaron]



till min dotter Viveka


för att jag fångade fjärilen
inte i trädgården
utan i drömmen
för att jag hörde floden sjunga
och skymningen läsa en bön
i min kudde
för att blommans
korta himmel
tog med mig långt bort
för att barnet
(som jag var som jag ibland är)
fortfarande vaknar och ser
fjärilen
flyga i trädgården
som jag inte längre drömmer

[årens gång]



inte längre inte längre
känna livet
så
som fågelsången
jag hör
det hoppfulla ordet från havet
som jag hör
när själen
gror i mig

[den liggande]



jag lägger mina läppar
i din sömn
jag drömmer din mun
på mina läppar
jag ser på dig
nu
i det torra ljuset
av hemliga tårar

[minnet]



blodet som rinner
invärtes
utan ord
tanken
som flammar upp
och slocknar
vattnet som tvättar mig
utvärtes
från himlen
vattnet som tvättar mig
invärtes
från bröstet

[regnet]



här är jag
orörlig
till och med dold
för mig själv
nedsänkt
i mitt obekanta
inre
men jag ser
vart
min längtan går
mina steg
och dina steg
i vilka rum
de minns
eller avlägsnar sig
var jag möter dig
eller mister dig

[vägarna]



utan dig smärta
är livet alltid en främling

[ägodel]



du timmarnas körsven
tidens vagn
den oavbrutna vägen
den hastiga marschen
tömmarna och piskan
den blinda hästen
luften som klyvs
vindstöten
det genomresta landskapet
livet
döden

(passageraren)



hela
kvällarnas
ljus
på havet
och på den
vita
måsen
över den resta
vågen

[avstånd]



djup natten
av glömska
havet väldigt
av lust
vinden irrande
av oro
solen mogen
av vanvett
barndomen
av drömmar
drömmarna
av det vita

[tillstånd]




luta sig fram
utan svindel
över bråddjupet
bara för att
se
den ensamma
blomman
utan skugga

[risken]



en sådan strid
mellan tiden
och vår
dunkla
hoppfulla
minut

[inför gudarna]



(ur Recinto, 1967)

CUATRO POEMAS DE GONZALO ROJAS EN VERSIÓN BILINGÜE español/ sueco

GONZALO ROJAS EN VERSIÓN BILINGÜE

CUATRO POEMAS/ FYRA DIKTER
Versión sueca de Hans Bergqvist




ARRULLO


Grand sosiego ovieron aquella noche los muertos:
apiádate

Agua de ellos por ociosos
y vueltos al revés, permite
Aire que no se envenenen ni se mareen
en el vértigo, Fuego acepta como flores
sus pobres párpados, amamántalos
otra vez Tierra con tus viejos pezones;
Tierra,
Fuego, Aire, Agua, consideren la inmensidad de su hambre.

Grand sosiego ovieron aquella noche los muertos.




VAGGSÅNG

En väldig stillhet grep de döda denna natt:
förbarma dig
Vatten, över dem, sysslolösa
som de är och bortvända, bevara dem,
Luft, från att bli förgiftade eller omtöcknade
av svindeln, mottag Eld, likt blommor
deras arma ögonlock, amma dem
än en gång Jord, med dina åldriga bröst.
Jord,
Eld, Luft, Vatten, betänk att gränslös är deras hunger.

En väldig stillhet grep de döda denna natt.





LAS SÍLABAS


Y cuando escribas no mires lo que escribas, piensa en el sol
que arde y no ve y lame el Mundo con un agua
de zafiro para que el ser
sea y durmamos en el asombro
sin el cual no hay tabla donde fluir, no hay pensamiento
ni encantamiento de muchachas
frescas desde la antigüedad de las orquídeas de donde
vinieron las sílabas que saben más que la música, más, mucho
más que el parto.




STAVELSERNA


Och när du skriver betrakta ej det du skriver, tänk på solen
som glöder utan att se och slickar Världen med vatten
av safir för att det som är
ska vara och för att vi ska sova i häpnaden
utan vilken ingen flotte finns att flyta på, ingen tanke
ingen förtrollning från flickor
fräscha från orkidéernas forntid varifrån
stavelserna kom som vet mer än musiken, mer, mycket
mer än skapelsen.




VERSIÓN DE LA DESCALZA


-Desde que me paré y anduve tengo la costumbre de ser dos,
dos muchachas, dos figuraciones,
una exclusivamente blanca con pelo rojo en el sexo, la otra
por nívea exclusivamente blanca.

Nos llamamos teresa, las dos nos llamamos Teresa
u sin parecernos estrictamente somos una,
nos acostamos y lloramos sin saber que lloramos
y al amanecer del agua de las dos sale una.


Pero no venimos de Lesbos ni hay fisura
psiquiátrica en cuanto al animal del desasimiento
glorioso que somos de tobillo a nuca: lo que es dos
es dos y nosotras no pasamos de una.

Ahí tienen andariegos nuestros dos pies
fundadores y ensangrentados, moradores de una,
ahí las viejas orejas que igualmente son dos
cuya música alta es asimismo una.

Dicen que soy escandinava, tal vez
sea escandinava, ninguna
posesa así de Dios fuera en Castilla dos
y en la Escandinavia de las estrellas fuera una.




DEN BARFOTAS VERSION


Sedan jag lärde mig gå har jag för vana att vara två,
två flickor, två inbillningar,
den ena enbart vit med rött hår vid könet, den andra
som snö, enbart vit.

Vi heter Thérèse, vi heter båda Thérèse
och utan att vara fullkomligt lika är vi en,
vi går till sängs och gråter utan att veta att vi gråter
och i gryningen stiger en enda ur vårt vatten.

Men vi kommer inte från Lesbos och det finns ingen spricka
i psykiatrin när det gäller det djur i ärofull
frisläppthet som är vi från topp till tå: det som är två
är två och vi blir inte fler än en.

Där har ni våra två fötter som strövar omkring,
de är våra blodiga upphovsmän, de vistas hos en av oss,
och där de gamla öronen som är två likaså,
deras höga musik är en, även den.

Det sägs att jag kommer från Skandinavien, kanske
kommer jag från Skandinavien, i Kastilien
skulle ingen så gudsbesatt vara två
och i stjärnornas Skandinavien skulle jag vara en.




LA VIRUTA


De unos años a esta parte veo una viruta de luz
a la altura de la fosa izquierda entre la aleta
de la nariz y el ojo, de repente
parece obsesión pero no es obsesión, le hablo
y vuela, por el fulgor
es como un cuchillo. No, no es mariposa, tiene algo
de mariposa pero no es mariposa.

Se instala ahí y duerme, por horas
vibra como cítara, entonces
es cuando recurro al espejo. –A ver, espejo,
le digo, discutamos
esto de la mancha fosfórica. Se ríe el espejo,
me hace un guiño y se ríe el espejo.

Son las privaciones, todo tiene que ver con las privaciones.
Al año de nacer, ya uno quiere irse, la pregunta es a dónde
y ahí mismo empieza el juego
de la traslación. Quiero que este ojo sea una mano,
patalea uno, pero que no sólo sea mano, que sea aire, eso es
lo que quiero, ser de aire. ¿Cómo el agua
que está en las nubes es de aire?

Así es como se explica la viruta, es que no hay vejez, no
puede haber vejez, venimos llegando.
Donde llegamos, a la hora que sea, venimos llegando.
Cuando lo apostamos todo y lo perdemos venimos llegando.
Al amar, al engendrar venimos llegando, al morir
escalera abajo venimos llegando.

Todo eso sin insistir en la persona. ¿qué es la persona?
¿Quién ha visto a la persona? Claro, hay una cama
y alguien durmió ahí, un poco
de sangre en la ventana, un hoyo
en los vidrios y a un metro, en su letargo, el espejo, el gran espejo
que no tiene reflejo.




HYVELSPÅNET


Sedan några år tillbaka ser jag ett hyvelspån av ljus
i höjd med vänster näsborre mellan näsvingen
och ögat, det kanske låter som en fix idé
men det är ingen fix idé,
jag talar till det och det flyger, genom sitt skimmer
är det som en kniv. Nej, det är ingen fjäril, något av fjäril
vilar över det, men det är ingen fjäril.

Det sätter sig där och sover, i timmar
sjunger det som en cittra, det är då
som jag anlitar spegeln. Låt se nu, spegel,
säger jag, låt oss tala om
den där fosforaktiga fläcken. Spegeln skrattar,
spegeln blinkar åt mig och skrattar.

Det handlar om försakelser, allting rör sig om försakelser.
Ett år sedan man föddes, man vill redan ge sig av,
frågan är vart och just där börjar leken
med förflyttningen. Jag vill att detta öga är en hand,
-man stampar med foten- men inte bara hand, också luft, det är
vad jag vill, vara av luft. Hur kan vattnet
som finns i molnen vara av luft?

Så förklarar man hyvelspånet, det finns ju ingen ålderdom,
Ålderdom kan inte finnas när vi just har kommit hit.
Vart vi än kommer, när det än är, har vi just kommit.
När vi satsar allt och förlorar det, har vi just kommit.
När vi älskar, när vi avlar, har vi just kommit, när vi dör
och tar trappan ner har vi just kommit.

Allt detta utan att framhäva personen, vad är personen?
Vem har sett personen? Det är klart, det finns en säng
och någon har sovit där, en aning
blod i fönstret, ett hål i rutan
och en meter bort en spegel i dvala, spegeln, den stora spegeln
som inte har någon spegelbild.