CUATRO POEMAS DE GONZALO ROJAS EN VERSIÓN BILINGÜE español/ sueco

GONZALO ROJAS EN VERSIÓN BILINGÜE

CUATRO POEMAS/ FYRA DIKTER
Versión sueca de Hans Bergqvist




ARRULLO


Grand sosiego ovieron aquella noche los muertos:
apiádate

Agua de ellos por ociosos
y vueltos al revés, permite
Aire que no se envenenen ni se mareen
en el vértigo, Fuego acepta como flores
sus pobres párpados, amamántalos
otra vez Tierra con tus viejos pezones;
Tierra,
Fuego, Aire, Agua, consideren la inmensidad de su hambre.

Grand sosiego ovieron aquella noche los muertos.




VAGGSÅNG

En väldig stillhet grep de döda denna natt:
förbarma dig
Vatten, över dem, sysslolösa
som de är och bortvända, bevara dem,
Luft, från att bli förgiftade eller omtöcknade
av svindeln, mottag Eld, likt blommor
deras arma ögonlock, amma dem
än en gång Jord, med dina åldriga bröst.
Jord,
Eld, Luft, Vatten, betänk att gränslös är deras hunger.

En väldig stillhet grep de döda denna natt.





LAS SÍLABAS


Y cuando escribas no mires lo que escribas, piensa en el sol
que arde y no ve y lame el Mundo con un agua
de zafiro para que el ser
sea y durmamos en el asombro
sin el cual no hay tabla donde fluir, no hay pensamiento
ni encantamiento de muchachas
frescas desde la antigüedad de las orquídeas de donde
vinieron las sílabas que saben más que la música, más, mucho
más que el parto.




STAVELSERNA


Och när du skriver betrakta ej det du skriver, tänk på solen
som glöder utan att se och slickar Världen med vatten
av safir för att det som är
ska vara och för att vi ska sova i häpnaden
utan vilken ingen flotte finns att flyta på, ingen tanke
ingen förtrollning från flickor
fräscha från orkidéernas forntid varifrån
stavelserna kom som vet mer än musiken, mer, mycket
mer än skapelsen.




VERSIÓN DE LA DESCALZA


-Desde que me paré y anduve tengo la costumbre de ser dos,
dos muchachas, dos figuraciones,
una exclusivamente blanca con pelo rojo en el sexo, la otra
por nívea exclusivamente blanca.

Nos llamamos teresa, las dos nos llamamos Teresa
u sin parecernos estrictamente somos una,
nos acostamos y lloramos sin saber que lloramos
y al amanecer del agua de las dos sale una.


Pero no venimos de Lesbos ni hay fisura
psiquiátrica en cuanto al animal del desasimiento
glorioso que somos de tobillo a nuca: lo que es dos
es dos y nosotras no pasamos de una.

Ahí tienen andariegos nuestros dos pies
fundadores y ensangrentados, moradores de una,
ahí las viejas orejas que igualmente son dos
cuya música alta es asimismo una.

Dicen que soy escandinava, tal vez
sea escandinava, ninguna
posesa así de Dios fuera en Castilla dos
y en la Escandinavia de las estrellas fuera una.




DEN BARFOTAS VERSION


Sedan jag lärde mig gå har jag för vana att vara två,
två flickor, två inbillningar,
den ena enbart vit med rött hår vid könet, den andra
som snö, enbart vit.

Vi heter Thérèse, vi heter båda Thérèse
och utan att vara fullkomligt lika är vi en,
vi går till sängs och gråter utan att veta att vi gråter
och i gryningen stiger en enda ur vårt vatten.

Men vi kommer inte från Lesbos och det finns ingen spricka
i psykiatrin när det gäller det djur i ärofull
frisläppthet som är vi från topp till tå: det som är två
är två och vi blir inte fler än en.

Där har ni våra två fötter som strövar omkring,
de är våra blodiga upphovsmän, de vistas hos en av oss,
och där de gamla öronen som är två likaså,
deras höga musik är en, även den.

Det sägs att jag kommer från Skandinavien, kanske
kommer jag från Skandinavien, i Kastilien
skulle ingen så gudsbesatt vara två
och i stjärnornas Skandinavien skulle jag vara en.




LA VIRUTA


De unos años a esta parte veo una viruta de luz
a la altura de la fosa izquierda entre la aleta
de la nariz y el ojo, de repente
parece obsesión pero no es obsesión, le hablo
y vuela, por el fulgor
es como un cuchillo. No, no es mariposa, tiene algo
de mariposa pero no es mariposa.

Se instala ahí y duerme, por horas
vibra como cítara, entonces
es cuando recurro al espejo. –A ver, espejo,
le digo, discutamos
esto de la mancha fosfórica. Se ríe el espejo,
me hace un guiño y se ríe el espejo.

Son las privaciones, todo tiene que ver con las privaciones.
Al año de nacer, ya uno quiere irse, la pregunta es a dónde
y ahí mismo empieza el juego
de la traslación. Quiero que este ojo sea una mano,
patalea uno, pero que no sólo sea mano, que sea aire, eso es
lo que quiero, ser de aire. ¿Cómo el agua
que está en las nubes es de aire?

Así es como se explica la viruta, es que no hay vejez, no
puede haber vejez, venimos llegando.
Donde llegamos, a la hora que sea, venimos llegando.
Cuando lo apostamos todo y lo perdemos venimos llegando.
Al amar, al engendrar venimos llegando, al morir
escalera abajo venimos llegando.

Todo eso sin insistir en la persona. ¿qué es la persona?
¿Quién ha visto a la persona? Claro, hay una cama
y alguien durmió ahí, un poco
de sangre en la ventana, un hoyo
en los vidrios y a un metro, en su letargo, el espejo, el gran espejo
que no tiene reflejo.




HYVELSPÅNET


Sedan några år tillbaka ser jag ett hyvelspån av ljus
i höjd med vänster näsborre mellan näsvingen
och ögat, det kanske låter som en fix idé
men det är ingen fix idé,
jag talar till det och det flyger, genom sitt skimmer
är det som en kniv. Nej, det är ingen fjäril, något av fjäril
vilar över det, men det är ingen fjäril.

Det sätter sig där och sover, i timmar
sjunger det som en cittra, det är då
som jag anlitar spegeln. Låt se nu, spegel,
säger jag, låt oss tala om
den där fosforaktiga fläcken. Spegeln skrattar,
spegeln blinkar åt mig och skrattar.

Det handlar om försakelser, allting rör sig om försakelser.
Ett år sedan man föddes, man vill redan ge sig av,
frågan är vart och just där börjar leken
med förflyttningen. Jag vill att detta öga är en hand,
-man stampar med foten- men inte bara hand, också luft, det är
vad jag vill, vara av luft. Hur kan vattnet
som finns i molnen vara av luft?

Så förklarar man hyvelspånet, det finns ju ingen ålderdom,
Ålderdom kan inte finnas när vi just har kommit hit.
Vart vi än kommer, när det än är, har vi just kommit.
När vi satsar allt och förlorar det, har vi just kommit.
När vi älskar, när vi avlar, har vi just kommit, när vi dör
och tar trappan ner har vi just kommit.

Allt detta utan att framhäva personen, vad är personen?
Vem har sett personen? Det är klart, det finns en säng
och någon har sovit där, en aning
blod i fönstret, ett hål i rutan
och en meter bort en spegel i dvala, spegeln, den stora spegeln
som inte har någon spegelbild.